Tankar I Ligurien

Om man lever i en ankdamm Och är fullständigt tillfreds Tror man snart att gölen är en ocean Då blir näckrosen en urskog Och man själv en mänskilghet Och på varje fråga har man själv ett svar Och allt bortom horisonten Känns skrämmande och fel Som ett onaturligt, obegerpligt spel Då blundar man och jäser Av självbelåtenhet Och dumheten blir snart ens religion Då sitter man i Stockholm I Lund och Göteborg Tre flugskitar i utkanten av världen Och bedömmer och förkastar På krogar och i kök Och avgör vad som har och saknar värde För där vet man mer om Kina Peru och USA Än de töntar vet som lever där var dag Man behöver inte fråga Dem själva hur det är Och man behöver verken läsa eller resa Det är som om man i Kairo Kräver köttbullar med lök Som smakar som om mamma hade gjort dem Eller som att på cafèer I Paris, betälla sill Och om de tvekar, pekar tinningen emot dem Som att hålla Bajen före En sketen pyramid Och en schottis före Beethovens mystik Ja, då blir man sån som tysken Är i Norditalien Och då får man all den kärlek man förtjänar Ja, kärleken är vacker Det är människan som är ful Som Wennerberg säger när han är på örat Ska man skylla på systemet Eller kanske på sig själv? Vem bestämmer vad man anser man ska göra? Men den som bara blundar Är inte riktigt blind Även om det vore satan på bekvämt Och om folkhemspräktigheten Ger en ständigt bryderi Får man kanske gå och titta sig i spegeln Från min klippa i Ligurien Ser jag bönderna som går Och svänger sina liar ner i dalen De arbetar med kroppen Under solens vita klot För gamlingarna, kvinnorna och barnen I min stuga är jag allting Uti världen ingenting Vilket värde vill jag sätta på mig själv? Vill jag någonsin begripa Den jord vi springer ur Får jag nog se till att va en smula ödmjuk