Hvedrungs Maer

Tankar bleknar Så väsenskild Från den mundana verkligheten Vaga anletsdrag Särdragen suddas ut och efter Likformighet kommer främlingsskap Därskap och vansinne Det är som en stor reva i tid och rum Jag måste bryta mig loss Jag måste ta mig ut Jag följer den väg som leder mig bort Från trampade stigar och nedsuttna berg Jag följer min tynande själ och min kropp Jag hör hur den bönar och ber Nej! Jag är ingen fånge, jag är ingen slav Och inget kan hindra mig mer Jag lämnar allt bakom, tar sikte åstad Mot det vilda, mot det som är höljt i dunkel Jag vandrar i kyla bland is, snö och vind Bland världarnas otämjda landskap Min väg leder nedåt mot rötternas dam Jag hör hur hon viskar I nattmörkrets dimmor hon leder min väg Över dånande flod sedan ned och mot norr Jag lämnar all tid och det kött jag har kvar På min kropp för att enas med döden En avgrundsdjup slöja sänker sig Runt min härjade kropp Jag känner hur hon slingrar sina armar Runt min bleka bringa Hon smeker ömt min kind Och den försvinner likt ett utblåst ljus Min kropp, min själ, min tanke Allt blir ett och allt blir intet Jag är ett med döden, ett med döden! Tomma salar Kvedrungs mö Ett med döden Hveðrungs Mær