Balladen Om Den Amerikanske Frisören

En amerikan jag träffa, på en plats där man drog kniv Ja det var i Stockholm, denna stad förvildad Han sitt hemland lämnat, trött på våld, och trånga perspektiv Denna livsstil var så cynisk, och naiv. Han var blek och sammanbiten, håret glänste av allt fett Ja, han verka som en gatans desperado Men en tuff och vårdslös gest, han tände så en cigarett Och sa mellan puffarna av rök, avmätt; En frisör jag var, till tjänsteman problem fått med sitt hår Men mest kom det ansvarstyngda män i staten För att lätta på sitt samvet, och av skäggväxt dölja spår Som en präst jag var, som bak en biktstol står Ni förstår nog vid min stol, det surra av förtroligt prat Och så småningom det öppna mina ögon För att slätkammad senator, eller lockig Demokrat Blott var gangsters i den värsta gangsterstat Det var hemskt i Vita Huset, satt en brännvinsadvokat Ja, en folkvald skurk, helt vidrig att beskåda Vietnamkriget var ett brott, jag sälla mig helt desperat Till de långhåriga, och jag kände, hat Men min fackförening ingrep, jag mig illojalt betett Mot min yrkeskår, och hårkultur'n i staten Av att öppet säga, att de långhåriga hade rätt Min licens man tog, och man tog den rätt och slätt Där han tystna eftertänksamt, och såg kritiskt på mitt hår, Det vår ljust och rufsigt, oklippt, så förvildat Det är klart för en frisör, var den en styggelse rätt svår Men han fortsatte med sin gälla tenor Ja, mitt hemland styrs av män som inför ett problem drar kniv Dom är liksom politikens desperados Dom är skamlösa och fräcka, och har trånga perspektiv Man på samma gång är cynisk och naiv