På Parkeringsdäcket

Bilens strålkastare lyser på parkeringsdäcket Jag ser en ledig ruta Men där ligger det en flicka på en skumgummimadrass Hennes ögon fångar mina när hon kastar av sig täcket Hennes ögon är så svarta Hennes läppar är så mjuka men hennes röst är så hård och vass Hon ropar åt mig: "Stanna! Stig ur bilen så får vi snacka Det är så svart att sova" Och plötsligt minns jag tidligt att jag sett henne förut I finlandsbåtens cafeteria bakom en starköl och en macka Hon var på väg till Sverige Hon kom från norra Finland där alla jobben tagit slut Nu talar hon med mig om hur det är i Österbotten Om Lapplands sommarnätter Och när hon minns så låter det så varmt om hennes röst Men det var trångt och mörkt i ettan här som låg på nedre botten Så hon flytta till sin P-plats För rövinet och teven skänkte henne ingen tröst Nu har hon sålt allting hon ägde och lånat ut sin våning Här på däcket ser hon himlen Här är hon inte fången, ingen kan fånga henne mer Och därför möts vi denna natt i En sorts kärleksfull förvåning Hon tar min hand i sin hand Vi sätter oss på täcket och så lägger vi oss ner Och fastän måne och stjärnor har fyllts igen Av vårnattens mörklblåa bläck Så var det faktiskt mycket mycket längesen Jag såg så klart och var så helt utan skräck Ja, det är inte särskillt ofta man träffar en vän På en madrass, på ett parkeringsdäck När måne och stjärnor har fyllts igen Av vårnattens mörkblåa bläck Ja, fastän måne och stjärnor har fyllts igen Av vårnattens mörkblåa bläck Så var det faktiskt mycket mycket mycket längesen Jag såg så klart och var så helt utan skräck Ja, det är inte särskillt ofta man träffar en vän På en madrass, på ett parkeringsdäck När måne och stjärnor har fyllts igen Av vårnattens mörkblåa bläck