Senast jag såg änglarna

Jag vet inte riktigt var jag ska börja nånstans, Orden försvinner ur min hand Jag blir till en torrlagd klippa som ännu minns havet, Bloss som magnesiumblixtar ibland Jag minns att den vintern varit kall som ett lik, Men våren fyllde oss med blod Vi möttes i korsningen bortom ändhållplatsen, Tummen i luften, världen var god Och jag var en kung och du var min drottning, Vår tron var en sovsäck nånstans längs vägen Som syster och bror under broarna, Men regnet kom jag tog en tågbiljett, För dom sista pengarna Var det längesen eller alldeles nyss Jag minns inte, senast jag såg änglarna Han kalla sig Vito, vi for i hans Folkvagnsbuss, Han gömde sitt gräs i en skokartong Med sin vandrande pinne i fickan och allting till salu, Han sov i sin buss och vi i en trappuppgång Han gav oss två råd, skratta aldrig åt vägen, Och borsta tänderna morgon och kväll Vi skratta och tyckte han talade i tungor och så, Vi var som två barn, på en bordell Och han lät så blaserad när han sa att han visste, Att inte en enda människa bryr sig Vi svor att aldrig bli cyniker Men regnet kom jag tog en tågbiljett, För dom sista pengarna Var det längesen eller alldeles nyss Jag minns inte, senast jag såg änglarna Och regnet slog mot perrongtaken Som om det var sista natten innan en lång, lång färd Jag satt i ett fönster klarvaken Och såg mitt tåg komma in på väg mot en annan värld Nej, resorna blir aldrig som man planerar dom, Fast man tror att man äger varje stund Och man flyr utan att ha löst ett enda mysterium, Eller dör av törst alldeles invid en brunn Så ljug aldrig och säg att du sökt mig överallt Jag vet du kan vägen, du kan vägen till min dörr Sanningen ligger som en klump i din hals, Just där lögnerna låg förr Och Vito försvann väl, jag vet inte vart nånstans, Allt som finns kvar är bara aska och myter Och en våldtagen oskuld vid vägkanten Men regnet kom jag tog en tågbiljett, För dom sista pengarna Var det längesen eller alldeles nyss Jag minns inte, senast jag såg änglarna