Journal III (ang. Kilskrift)

Hon bröt av en gren på savannen Satte sig ner bredvid stammen Tog upp en sten hon fått med sig från stranden Polerade bort leran med handen Lät den falla som en komet ner i sanden Ritade en cirkel runtomkring den Tårar föll ner för kinden Sorgen var för stor -språket blev ett hinder Men hon gick in i transen; in i lågan, in i vinden In i grottan in, in i ockran, tog sin sorg och låste in den Jag målade i Zig Zag, hälften man- hälften antilop Undra vad som hände efter hennes farfar dog? Såg hon följa med han över floden dit elanden bor Plocka azalean: Enda större än vår ångest är vår ambition Hon är låst utanför sin bur Fast i en skön natur i mitten av en cirkel som hon rört sig ur Vi är det enda djur som dör, vi är dom som vet Min största rädsla är att gå bort utan att nånsin levt Och mot min rygg sköljer minnen ifrån Holocen -djur med sabeltänder dom drog in oss i grottor med Trots lika delar av glädje - sorg, väger ångest mer -så jag kastar in den i en eld under månens sken Vi är det enda djur som dör, vi är dom som vet Vi är utanför tid och rum, i vad som kommer ske Jag vill ta avliden kärlek och göra konst av det Men jag kan inte måla av havet förrän jag korsat det Åh jag drömde jag blev träffad av en våg -jag har alltid undrat hur långt havet når(oh-oh) Jag vill åka dit det omöjliga går -Vill tillbaka till den plats vi stals ifrån(oh-oh-ooh) Jag har länge undrat varför hon? Jag var inte ond -allting var för hon Möttes vid ett träd intill Hagabron Jagade en Mammut över stupet, hennes mage tom Någon gång i sena Pleistocen när en vulkan sa -Boom! Föll över tidens rand Bar hennes gram, genom Vietnam Pressades tills hjärtat blev en diamant Vi vet inte hur, vi vet bara -poff- livet fanns Sen så var det borta, jag har ofta tänkt att kärlek ter sig likadant Jag är synestetisk Jag ville bo i mänsklighetens skymningsfärg syntetiskt Såg dig i en viss ton, men solen stod i zenit Jag ville se det skymma i akacian för evigt Jag drömmer än en dröm om äkta kärlek, brinnande som Fenix Har flykten i mitt DNA den ringlar som en Helix Griper tag om mitt hjärta, hennes minne - Serengetis Men Tvåflodslandet över kinden är Sumerisk Minnet är poetiskt dock Vindar från en svunnen tid förvirrar hur jag ser på oss Vi två som gick genom alla lidanden- från Savann till Cederskog Har grävt en flod där hennes tårar föll, ner i fjol Hon fällde träden byggde staden Ur -bilder från sitt minne, utanför så byggde jag en mur Allt är fragmentariskt nu, jag kan inte förklara hur Men vi har somnat i en vakenhet, ingen dröm tar sig ur Åh jag drömde jag blev träffad av en våg -Jag har alltid undrat hur långt havet når(oh-oh) Jag vill åka dit det omöjliga går -Vill tillbaka till den plats vi stals ifrån(oh-oh-ooh) Hon sköt en pil genom dimman Det blir aldrig som det var innan... Vi fanns Det värker som kilskrift över min arm Niagara och Tvåflodslandet i din hand Hon sköt en pil genom dimman Det blir aldrig som det var innan... Vi fanns Det värker som kilskrift över min arm Niagara och Tvåflodslandet i din hand