En visa om ett rosenblad

Det var en gång ett litet rosenblad Och rosen som hon växte på var röd Så föll hon av en dag, för då var rosen död Då for en yster vind förbi, då blev hon glad För vinden var en glad och eldig fyr Som va på väg från söder emot nord Han blåste hennes öra fullt av fagra ord Kom hjärtevän, sa vinden, kom! Då blev hon yr Hon kunde inte motstå det han sa Hon skänkte honom allt varom han bad Han förde henne med sig till en stor rik stad Här ska vi bo vi två, sa han, och hon sa ja Men vinden var trolöst exemplar Som bara ville tumla runt i skyn Han blåste henne från sig, hon föll ned i dyn Sen for han hastigt bort från stan, och hon blev kvar Och om ni ser ett blomblad någonstans Bland skräp och smuts uti vår glada stad Minns att hon en gång var ett vackert rosenblad Hon älskade en vind en gång och hon blev hans Och rosen som hon växte på var död Och vinden som hon älskade, han for Var natt går hon igen i rummet där jag bor Hon kallas rosenblad och hennes färg är röd